Usch och fy
vilken syndardag! Tre små rätter på Österns Pärla till middag och nu står en godispåse på byrån och ropar mitt namn... Vilken tur att jag numera känner att jag har hittat balansen när det gäller mitt ätande, allt tack vare lågkolhydratkosten! Nu för tiden gör min kost att jag kan kontrollera suget efter onyttigheter, och när jag väl syndar så är det medvetet och med njutning. Vad jag gör i morgon (och gjorde igår) väger upp eventuella synder idag!
Däremot så är det väl dags att bekänna färg vad gäller andra synder. Nikotinmonstret har tyvärr slagit klorna i mig igen :-(. Det känns inte alls bra, men det är sanningen. Jag känner dock att jag har en annan inställning till det hela än förr, och mentalt så jobbar jag mot ett rökstopp igen. Det blir till att göra likadant som förra gången: läsa Allen Carrs bok från pärm till pärm, verkligen reflektera över när, hur och varför jag röker och sen jobba utifrån det. Jag har slutat förr och kan göra det igen, det vet jag! Framförallt så vill jag ju inte att min träning ska bli lidande och att konditionen ska försämras igen när jag äntligen hade börjat komma någonvart.
Däremot så är det väl dags att bekänna färg vad gäller andra synder. Nikotinmonstret har tyvärr slagit klorna i mig igen :-(. Det känns inte alls bra, men det är sanningen. Jag känner dock att jag har en annan inställning till det hela än förr, och mentalt så jobbar jag mot ett rökstopp igen. Det blir till att göra likadant som förra gången: läsa Allen Carrs bok från pärm till pärm, verkligen reflektera över när, hur och varför jag röker och sen jobba utifrån det. Jag har slutat förr och kan göra det igen, det vet jag! Framförallt så vill jag ju inte att min träning ska bli lidande och att konditionen ska försämras igen när jag äntligen hade börjat komma någonvart.
Det är solklart för mig nu i vilka situationer det är svårt för mig att motstå suget. I alla vardagliga situationer har jag hittat sätt att komma runt det hela, men när något avvikande händer (i det här fallet: stockholmsresa och därefter börja nytt jobb) så måste jag vara bättre förberedd på att suget KAN dyka upp.
Nej, nog svamlat nu. Ska gå och se om Vilden är beredd att krypa till kojs och sen blir det filmmys med Älskling. Hoppas ni har en trevlig lördagskväll!
Nej, nog svamlat nu. Ska gå och se om Vilden är beredd att krypa till kojs och sen blir det filmmys med Älskling. Hoppas ni har en trevlig lördagskväll!
För övrigt;
angående folk som inte kan hålla sig till att sköta sina egna affärer och strunta i andras.
Tydligen så är ju jag och Älskling extremt provokativa, som valt att bara skaffa ett barn. Ett par av Älsklings arbetskamrater har i flera år stött och blött ämnet, vilket ju självklart gjort att Älskling blivit rätt less på det hela. Idag togs ämnet tydligen upp ännu en gång, och då hade det väl brunnit litegrann och Älskling såg rött. Arbetskamraterna som tjatat om detta är ett gift par som tydligen snackat ihop sig om detta, för de avlöser liksom bara varandra med att tjata =). Kvinnan hade i alla fall börjat tjata på Älskling idag om att nu när jag är arbetslös så vore det ju perfekt att skaffa ett barn till (fast jag kan ju tycka att det är sämsta tänkbara tid att börja utöka familjen och vara borta från arbetsmarknaden ännu längre!!). Älskling hade väl i vanlig ordning sagt att vi inte tänker skaffa fler barn. Kvinnan hade tjatat en stund till och senare under dagen så kom mannen och började sin attack. Sammanfattningsvis så tyckte väl mannen i fråga att Älskling inte var någon riktig karl som bara hade ett barn; om jag nu inte ville skaffa fler så kunde han ju bara hitta någon annan att göra på smällen istället... (!)
Jag och Älskling reagerar väldigt olika på den här typen av "angrepp". Jag småler och glider undan och tycker liksom bara att det inte angår någon annan, medan Älskling tycker att det är betydligt jobbigare. Förmodligen så är nog skillnaden att det mestadels är mitt val att bara ha Vilden: Älskling är ju uppvuxen som ensambarn och vill inte att Vilden ska behöva ha det så, fast han är ändå kluven i frågan om fler barn. Jag är självklart oerhört tacksam över att ha mina syskon och önskar mig absolut inte en annan uppväxt, men jag känner att jag inte kan skaffa fler barn för Vildens skull när jag själv inte vill. Jag upplevde spädbarnstiden med Vilden som mer eller mindre ett helvete; jag mådde allmänt dåligt psykiskt, klarade inte av sömnbristen och avskydde amningen.
Hur som helst, att folk ens har mage att börja lägga sig i vilka val jag och Älskling har gjort??! Såvitt de vet så kan det ju lika gärna vara så att vi inte KAN få fler barn...
Grrr....
Att vara vuxen och sakna sin barndom
Varför framstår ens barndom i efterhand som något rosenrött, skimrande underbart härligt och vackert?
När man tänker tillbaka var allt så perfekt, man hade inget ansvar för någonting, ingen oro för framtiden...
Men ändå, när man sätter sig och tänker efter lite mer noggrant, så var det ju inte alls så!! De bekymmer man hade då framstår kanske idag som bagateller, men DÅ var det ju livsavgörande frågor.
Mobbing och grupptillhörighet... Mobbad för att man inte var som andra ansåg att man skulle vara, en evig kamp för att bli vän med rätt personer så att man skulle bli någon att räkna med, för att slippa bli mobbad... Att forma om sig själv, att klä sig rätt, att säga och göra rätt saker. Och ändå blev man kallad för det ena öknamnet efter det andra.
Barn är grymma. Grymma mot dem som sticker ut. Men egentligen så är det ju inte barnens fel. Barn är grymma för att de blir lärda av vuxna att genast slå ner på det som är avvikande. Glasögon, tandställning, ett födelsemärke på fel ställe, ett annorlunda sätt att skratta... listan kan göras oändlig.
Tyvärr finns det ingen universallösning. Jag har då åtminstone ingen. Och det värsta är att jag vet att mitt barn en dag förmodligen kommer hamna i samma cirkus.
När vi växte upp lekte livet
vi var evighetens hopp
det var helt självklart att vår framtid skulle bli
oförbrukat fri
Somrar svepte fram
jorden värmde våra fötter där vi sprang
rågen gungade och gräset växte grönt
hela livet var så skönt
Frusna på en strand
flög vi drakar medans tiden flöt i land
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så blå...
[Ted Gärdestad - Himlen är oskyldigt blå]
Men visst har jag fina minnen från barndomen också!! Underbara somrar i sommarstugan. Bad i det iskalla havet på skolavslutningsdagen. Timme efter timme då vi bara satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Övernattningar i Ninas lekstuga på läckande luftmadrasser så att vi låg på det hårda golvet på morgonen. Hela kvällar när vi satt och analyserade sångtexter och lyssnade på musik. Vinbärskrig med min lillebror. Pirr i magen när man träffade killen man var förälskad i.
Jag tror att det bästa min barndom gav mig var Nina. Hon är min själsfrände, och jag tror att om inte hon hade varit så hade jag aldrig velat se tillbaka på den tiden. Att få träffa en vän som förstår en så fullkomligt är inte alla förunnat.
Men tyvärr så träffas vi alldeles för sällan nu. Men även om det kan gå månader mellan de gånger vi träffas, så vet jag ändå att hon alltid finns där för mig. Och jag finns där för henne.
När man tänker tillbaka var allt så perfekt, man hade inget ansvar för någonting, ingen oro för framtiden...
Men ändå, när man sätter sig och tänker efter lite mer noggrant, så var det ju inte alls så!! De bekymmer man hade då framstår kanske idag som bagateller, men DÅ var det ju livsavgörande frågor.
Mobbing och grupptillhörighet... Mobbad för att man inte var som andra ansåg att man skulle vara, en evig kamp för att bli vän med rätt personer så att man skulle bli någon att räkna med, för att slippa bli mobbad... Att forma om sig själv, att klä sig rätt, att säga och göra rätt saker. Och ändå blev man kallad för det ena öknamnet efter det andra.
Barn är grymma. Grymma mot dem som sticker ut. Men egentligen så är det ju inte barnens fel. Barn är grymma för att de blir lärda av vuxna att genast slå ner på det som är avvikande. Glasögon, tandställning, ett födelsemärke på fel ställe, ett annorlunda sätt att skratta... listan kan göras oändlig.
Tyvärr finns det ingen universallösning. Jag har då åtminstone ingen. Och det värsta är att jag vet att mitt barn en dag förmodligen kommer hamna i samma cirkus.
När vi växte upp lekte livet
vi var evighetens hopp
det var helt självklart att vår framtid skulle bli
oförbrukat fri
Somrar svepte fram
jorden värmde våra fötter där vi sprang
rågen gungade och gräset växte grönt
hela livet var så skönt
Frusna på en strand
flög vi drakar medans tiden flöt i land
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så blå...
[Ted Gärdestad - Himlen är oskyldigt blå]
Men visst har jag fina minnen från barndomen också!! Underbara somrar i sommarstugan. Bad i det iskalla havet på skolavslutningsdagen. Timme efter timme då vi bara satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Övernattningar i Ninas lekstuga på läckande luftmadrasser så att vi låg på det hårda golvet på morgonen. Hela kvällar när vi satt och analyserade sångtexter och lyssnade på musik. Vinbärskrig med min lillebror. Pirr i magen när man träffade killen man var förälskad i.
Jag tror att det bästa min barndom gav mig var Nina. Hon är min själsfrände, och jag tror att om inte hon hade varit så hade jag aldrig velat se tillbaka på den tiden. Att få träffa en vän som förstår en så fullkomligt är inte alla förunnat.
Men tyvärr så träffas vi alldeles för sällan nu. Men även om det kan gå månader mellan de gånger vi träffas, så vet jag ändå att hon alltid finns där för mig. Och jag finns där för henne.