You haven't lived until you've found something worth dying for

Haha, det var ju kanske inte enklaste frågan att besvara =) Eller egentligen är det ju väldigt enkelt, svaret kan nog sammanfattas i ett enda ord (eller snarare namn), dvs Wille. Med detta vill jag inte säga att kärlek inte även är det som jag känner för Älskling, men det handlar ändå om olika saker. Den kärlek som jag känner för mitt barn är ju fullständigt villkorslös och evig, vilket jag inte tror att kärlek till någon annan människa kan vara. Min uppfattning är att ens partner/sambo/man/fru osv kan göra saker som är så oförlåtliga att kärleken tar slut, men kärleken till Wille skulle aldrig kunna dö. Den där kärleken som gör att det ibland blir alldeles trångt i bröstet, som gör att jag blir tårögd och fånig för minsta lilla nya grej som han lär sig. Varje gång han är arg och ledsen så blir jag också ledsen och vill inget hellre än trösta, även om jag vet att jag måste stå emot vissa gånger, för det är nödvändigt att få bli arg och ledsen ibland. Varje gång han klarar av något som tidigare varit för svårt håller jag på att spricka av stolthet.

Ursäkta, men vem har sagt att man blir alldeles fånig av att få barn?? Den personen hade då rätt iaf!