You haven't lived until you've found something worth dying for

Åren med Vilden har verkligen lärt mig hur fort tiden går. Även om jag intellektuellt mycket väl förstår att åren rullat på så KÄNNS det som igår som vi låg där på förlossningen och fick träffa vår son för första gången. Och nu är han en sjuåring som går förskoleklass, börjar lära sig läsa och är intresserad av matte. Han tränar taekwondo, åker slalom och är så fruktansvärt vetgirig om allt mellan himmel och jord. Tiden har rusat iväg och det känns som att jag missat hälften ibland :-) nu när vi fått barn nummer två så många år senare så försöker jag verkligen ta vara på varje minut och lagra alla minnen med Miniman, för nu vet jag av erfarenhet hur snabbt allt går.

Ett av de jobbigaste ögonblicken i mitt liv var den första gången jag släppte av Vilden utanför skolan och såg honom gå mot skolan med ryggsäcken på ryggen. Då kändes det som att hjärtat var på väg ut ur kroppen och jag vinkade hejdå till en småbarnstid som aldrig kommer tillbaka, vilket känns både vemodigt och skönt.

Ta vara på de både jobbiga och härliga första åren! De går så fort och kommer aldrig tillbaka.

Efter dubbla turer till VC samt ett argt telefonsamtal till chefen för sagda VC så fick vi äntligen medicin utskrivet till Miniman. Nu piper det mindre i hans luftrör och en del av rosslet är också borta. Men riktigt fräsch är han inte än. Enligt läkaren har han tydligen bronkit, så länge han inte har RS så är jag glad! På dagarna rullar det på bra men nattsömnen tar stryk av snoret och hostan. Hoppas på bättring där snart...

Nu ska jag passa på att sova medan jag kan!

Check!

Orsak: täppt näsa samt förmodligen lite väl händelserik dag.

Nu försöka få sova en stund...

Man vet att dagarna flyter ihop med varandra när jag håller reda på vilken dag det är genom vad som visas på teve :-) idag är det gladiatorerna vilket väl innebär att det är fredag. I morgon fyller min stora grabb 7 år vilket är helt vansinnigt. Så hela den här helgen kommer gå i firandets tecken :-)

Just nu väntar jag mest bara på att klockan ska ticka sig fram emot åttasnåret så jag får natta pojkarna och krypa upp i soffan, är inte helt pigg och kry idag.

Ha en bra helg!

Som alltid ska det bli spännande att se hur det ser ut med vikt och längd för Minimans del :-) mindre kul är dock att första sprutan ska tas :-/ har inte nålskräck över huvud taget men lite jobbigt är det ju alltid när det är ens barn som ska bli stuckna!

Kan knappt minnas tiden innan du fanns <3

Alvar har sovit bra även i natt, som en klubbad från 20.00 till 05.00 då han vaknade för att käka. Får vi nu bara bort nattmålet snart så är jag one happy mama :-)

Min utsikt den närmsta timmen. Vad gör man inte för en chans att bli hockeymamma??! Fast misstänker att jag får sätta mitt hopp till yngsta avkomman, Vilden är inte övertygad om att hockey är värt att lägga energin på :-)

Igår bestämde jag och Älskling oss för att återkräva vårt eget privata territorium, dvs sovrummet. Miniman är därför numera utlokaliserad till spjälsängen i sitt eget rum. Det var nog mer spännande för mamman och pappan än för Miniman själv, som låg och babblade en stund innan han somnade i godan ro. Några uppvak under natten samt ett nattmål håller vi inte så farligt med tanke på att han bara är tre månader :-) och så sköööönt att slippa viska och att kunna tända sänglampan! Den här lille herrn har verkligen varit mycket lättväckt...

Man vet ju aldrig hur nästa natt blir, men än så länge är vi nöjda med separationen :-)

Jag och Älskling satt och diskuterade om att färg-och klädval speglar våra personligheter. Då säger Älskling följande:

- jamen du är ju typ en kostym och jag en.... Batiktröja!

Tack som fan.

Igår kväll började jag känna mig smårisig och inatt hade jag riktigt ont i det vänstra bröstet. Tog tempen som då låg på 38,5. Vet inte hur mycket som är influensa och hur mycket som beror på mjölkstockningen men nu har då jag och Alvar med gemensamma krafter fått bort värsta stockningen i alla fall. Usch, andra mjölkstockningen sedan Alvar föddes. Med Wille fick jag det bara en gång men den gången var jag riktigt dålig.

Alvar firade i alla fall in den här dagen med ett första skratt, snacka om att det går rakt in i hjärtat!

Det är lite ömsom vin, ömsom vatten med det här kakreceptet, varannan gång blir de jättefina och varannan.... Konstiga? Bakade dem samma dag som förlossningen startade och då blev de suveräna, gången efter desto sämre (men bra smak ändå). Nu blev de iaf lyckade igen, så här ser de ut då :-) mums!

Helt klart har jag världens bästa svägerska, tusen tack för tipset om Lofsans blogg (kolla in alla ni som nyligen fött barn, kan tyvärr inte länka från mobilen)! En fullkomlig guldgruva med många videobloggar så att man klart och tydligt ser hur övningarna ska utföras. Här ska tränas!