Ungefär som vanligt då.
Jag är tydligen mästare på att bli sjuk när jag bjudit in till nyårsfirande, detta är andra gången på bara några år. Nåja, vad gör man?
Sitter och pumpar ur brösten mellan kräkningarna så att jag inte spricker medan Alvar käkar ersättning med god aptit :-) dessutom förtjänar pappor tydligen specialbehandling, Alvar har sovit ÅTTA timmar utan mat inatt. Fusk...
God Jul!
Underbara unge
Vilden har som jag sagt tidigare en jobbig period just nu, väldigt obstinat och lever livet i 110 km/tim, aldrig tid att varva ner. Men idag satt han med Miniman i famnen i fåtöljen hos gammelfarmor och gammelfarfar. Då tittar han på mig och säger -"mamma, jag är så stolt!" Helt lugnt men så nöjt :-) jag tog tillfället i akt och berömde honom stenhårt för hur snäll och hänsynsfull han är mot lillebror och hur duktig han är på att acceptera att Miniman tar upp mycket av vår vakna tid just nu. Det har nästan varit omöjligt att ens berömma honom sista tiden eftersom han aldrig har tid att stanna upp och lyssna till vad vi säger. Men den här gången gick det in och han var väldigt nöjd och glad!
Älskade älskade unge, du har gjort mitt liv så rikt och varje gång jag ser på dig så ler jag inombords! Vad skulle vi göra utan dig?
En rejäl bit!
1-månadsvägningen avklarad, miniman fortsätter växa och frodas! 5.850 gram och 58 cm.
Som att pressa en soffgrupp genom ett nyckelhål!
Lördagen den 17:e november så var jag rätt så less. 16 dagar över tiden och ingen bebis i sikte! Tiggde och bad min mamma om att få blodpalt och renkött till middag och spelade på hur synd det var om mig, som tur var så hade hon en blodskvätt så att det räckte precis till oss =). Bakade chocolate chip cookies efter lunchen för att få tiden att gå till vi skulle åka till mamma och käka sagda palt. Började känna att det molade lite i magen och ryggen då och då, men det var glest och oregelbundet. Bestämde mig för att palten var viktigare än allt annat just då så jag sa inte ens något till Älskling om att nåt kanske var på gång =)
När vi kom hem efter middagen så hade värkarna blivit lite kraftigare och mer regelbundna, men fortfarande inte nåt att bråka om. Beslöt mig för att inte nämna nåt här hemma förrän Vilden hade gått och lagt sig, lättast för honom att inget veta ifall vi skulle åka in under natten! Ringde förlossningen vid halv nio-kvart i nio på kvällen, då hade jag ungefär 7-9 minuter mellan värkarna. Barnmorskan jag pratade med tyckte att vi skulle komma in, så jag ringde mamma som skulle vara med Vilden och hundarna.
Ungefär klockan 22 kom vi in på förlossningen. Alla hade ganska fullt upp så vi fick sitta i ett väntrum i kanske en halvtimme innan någon barnmorska hade tid med oss. Värkarna nötte på med ungefär samma frekvens, kanske lite tätare. BM tyckte att jag skulle ta ett bad, så sagt och gjort! Låg i badkaret och gonade mig till framåt midnatt och sen fick vi komma till ett förlossningsrum. Jag hade bestämt mig för att försöka klara mig med bara lustgas som smärtlindring så där låg jag och sög i mig när värkarna högg tag i mig. BM satte värkstimulerande dropp på mig ganska omgående, för att driva på det hela och för att förhindra att även denna bebis fick för sig att komma snett med huvudet.
Ungefär klockan 01.45 tog de hål på hinnorna, då var jag öppen ca 4-5 centimeter. Därefter gick det ganska så fort (jämfört med när Vilden kom till världen), runt 04.30 kom krystvärkarna och 04.52 den 18:e november kom han till världen, vår andra lillprins! 4.730 gram och 54 cm, och så glad jag är att jag inte visste om hans storlek innan! Visste ju att det inte var nån pyttebebis men fullt så stort hade jag inte räknat med...
På grund av att han var så stor så fick vi ligga kvar på BB i 72 timmar, för att kolla så att han inte skulle få blodsockerdippar och för att se så att amningen kom igång ordentligt. Fick stödmata med ersättning några gånger innan mjölken strömmat till, men nu funkar det bra och jag har mat så att det räcker (och tro mig, det går åt en del till denna grabb!)
Tyckte först att det var jättejobbigt att alla kommenterade hans storlek och tyckte inte om att jämföra honom med de andra pyttebebisarna (dvs normalstora) som man såg på BB, det kom någon tår när femtioelfte personen sagt "men herreGUD så stor!" På nåt sätt får man känslan av att man gjort nåt fel när man får en så stor bebis... vet faktiskt inte varför han blev sååå himla tung och lång, visserligen hade jag ju gått länge över tiden men ändå... Vilden var ju "bara" 52 cm lång och vägde 3.805 gram när han föddes dagen efter utsatt datum.
Nåja, ut kom han och kommentarerna har jag vant mig vid (och kanske blivit lite mindre känslig när hormonsvallningarna lugnat sig!) Och i jämförelse med Vildens förlossning, med väldigt utdragna krystvärkar, så måste jag säga att det då inte var värre den här gången trots storleksskillnaden och trots att jag klarade den här förlossningen utan smärtlindring, vilket jag är stolt över!
Vadå få nåt gjort?!
Förmiddagens skrik-och-panik löste sig med fyra timmars middagslur på mitt bröst(!). Mysigt är det men så hemskt länge till tror jag inte jag kommer gå med på detta bröstsovande, är ju stört omöjligt att hålla efter hemmet och utfodra de två större vargarna när jag bara tillbringar all tid i soffan med miniman som ursäkt :-)
Men han är ju söt i alla fall
Miniman gör livet surt för mamman just nu, passar tydligen på när pappan jobbar natt :-/ vaken större delen av natten och har skrikit i princip hela morgonen. Frågan är vad jag ätit som jag inte borde, misstänker att morgonens evighets-aria kan bero på nåt sånt. Nu har han i alla fall somnat helt utmattad i min famn så nu tror jag att jag sitter mycket stilla så länge lugnet varar...
Två mirakel
Det är svårt att förstå hur jag har kunnat ha sån tur att jag fått två så fina, underbara pojkar! Eller egentligen har jag ju tre underbara pojkar, mannen jag har gift mig med går ju inte av för hackor han heller :-)
Vilden har en väldigt jobbig period just nu, hela tiden nära till tårar och ifrågasätter verkligen ALLT som vi säger. Men man får ta det goda med det onda, det är nog inte lätt att plötsligt bli storebror efter att ha varit ensam om vår uppmärksamhet i mer än sex år. Att han börjat skolan bidrar nog också till det hela, stor omställning! Men mellan trots, skrik och tårar så finns han ju ändå där hela tiden, vår goa, mysiga och omtänksamma kille!
Miniman växer och frodas, äter och sover :-) han börjar bli mer medveten om omvärlden och sitter gärna en kort stund i babysittern och ser sig omkring. Sover ganska bra på nätterna, han äter nån gång mellan 23.00 och 01.00 och sen nån gång mellan 03.00 och 05.30. Stiger upp gör vi oftast 06.30-08.00 typ :-) längtar dock efter fler sammanhängande sömntimmar!
Nu ska jag nog stänga ögonen en stund innan det är dags för amning igen...
Sabaton
Ikväll ska mannen min iväg och se Sabaton i Piteå tillsammans med kompisen M. Lite avis är jag allt, önskar jag hade kunnat följa men med en bebis hängande vid tutten för jämnan så är det rätt omöjligt :-). Gav Älskling biljetterna i farsdags-/30-årspresent så jag hoppas de får roligt!
Nu ska jag testa om miniman tror sig att sussa i korgen en stund så jag kanske får äta nåt... Han provsatt för övrigt babysittern idag för första gången, det var en hit!
Sömn
Hade vissa förhoppningar om en tupplur nu när Alvar skulle sova, men tji fick jag :-/ orolig liten kille med magknip bestämde sig för att mamma är skönaste sängen idag :-) nåja, tänker närhetsnjuta nån vecka till och sen blir det sömnkur och rutiner för miniman, så det är bara passa på nu! Får försöka sova lite med Alvar på bröstet och hoppa över lunchen helt enkelt, man har ju reserver att ta av :-)