Underbara unge
Vilden har som jag sagt tidigare en jobbig period just nu, väldigt obstinat och lever livet i 110 km/tim, aldrig tid att varva ner. Men idag satt han med Miniman i famnen i fåtöljen hos gammelfarmor och gammelfarfar. Då tittar han på mig och säger -"mamma, jag är så stolt!" Helt lugnt men så nöjt :-) jag tog tillfället i akt och berömde honom stenhårt för hur snäll och hänsynsfull han är mot lillebror och hur duktig han är på att acceptera att Miniman tar upp mycket av vår vakna tid just nu. Det har nästan varit omöjligt att ens berömma honom sista tiden eftersom han aldrig har tid att stanna upp och lyssna till vad vi säger. Men den här gången gick det in och han var väldigt nöjd och glad!
Älskade älskade unge, du har gjort mitt liv så rikt och varje gång jag ser på dig så ler jag inombords! Vad skulle vi göra utan dig?
