You haven't lived until you've found something worth dying for

Idag har det gått en vecka sedan Raja fick somna in. Visst blir vi ledsna fortfarande ibland men överlag så känner jag mig glad över att vi fick ha henne i nio fina år och säker på att vi tog rätt beslut. Men idag skulle jag fylla i blanketterna till försäkringsbolaget och då kom tårarna igen. Gud så jag saknar henne! Hon kunde vara sjukt envis och irriterande ibland, men hon var så glad, så intelligent och världens snällaste hund! Hon var vår första bebis och jag kommer alltid att minnas henne med så stor glädje. Det blev så verkligt på något vis...
Raja, den första dagen hos oss!

Saknar Raja så att det gör ont. Att aldrig mer få höra hennes eviga gnällande, aldrig mer få stryka hennes supermjuka päls... Det kändes så hemskt att lämna henne där på golvet på kliniken alldeles ensam! Men om några veckor kommer hon hem och då ska hon få vila i Brännis. Wille har lovat att han och Danne ska göra ett jättefint kors och så ska vi ha begravning. Wille frågar mycket om henne just nu, tur att man vet att sorgen lindras så småningom :-/

Vår älskade, fina, kloka Raja har fått somna in nu. Det var fruktansvärt men jag vet att hon har det bättre nu och att vi gjorde rätt. Hennes njurar var på väg att lägga av, hon hade diabetes och dessutom en stor tumör i magen som tryckte ihop magsäcken. Hon hade gått ner nästan fyra kilo på kort tid, hon åt inget och orkade varken promenera eller leka. Jag är ändå glad att det gått så fort och att vi fått ha henne i nio fina år. För bara 3-4 veckor sedan skuttade hon omkring som den valpiga gammeltant hon var. Nu behöver hon aldrig ha ont mer, och även om det gör ont i oss så vet jag att det kommer gå över och bara fina minnen blir kvar. Älskade Raja, lek nu riktigt mycket och spring med dina kompisar där uppe så kanske vi ses igen en dag <3

Jag har tre före detta vänner som jag saknar mycket och tänker på nästan varje dag. I två av fallen medger jag villigt att felet är delvis mitt, men till en av dem har jag sträckt ut en hand utan att få något tillbaka, så jag kan tycka att jag gjort mitt. Det tredje fallet är en annan femma. Där kan jag helt ärligt inte  se vart jag skulle ha felat. Denna vän ljög för sin omgivning och orsakade mig och många andra en hel del oro. Det första jag gjorde när det hela nystades upp var att höra av mig till henne och säga att jag var besviken och inte förstod varför hon gjort som hon gjort, men att jag fanns där för henne om hon behövde mig. Åren har rullat på med graviditet och småbarnstid och jag har inte hört ett ord ifrån henne. Möter henne ibland på bussen nu, och av någon anledning verkar hon arg på mig. Har svårt att förstå varför, ärligt talat? Hon har mycket att förklara för mig men hon har aldrig tagit det initiativet, så vart problemet ligger vet jag inte... Saknar alla dessa tre vänner mycket, men allra mest denna sista. Det är en av mina äldsta vänner och vi har alltid haft kul ihop. Visst skulle jag kunna ta första steget, men min åsikt är att hon borde visa någon vilja att förklara varför hon gjorde som hon gjorde. Sen är jag ju såklart inte så sugen på att ta kontakt och eventuellt bli avvisad, det är väl inget som lockar någon. Finns mycket jag undrar över och skulle vilja få en förklaring på...

Det tar lite ont i mig att Alvar måste till förskolan i morgon, vi har nu varit hemma i fyra dagar och han är äntligen tillbaka till sitt glada, harmoniska jag. Tyvärr är förskolan inte optimal miljö för honom, åtminstone inte än, och det skär verkligen i hjärtat när man ser hur förvirrad och oharmonisk han är efter förskolan :-/ tur att han blir större, förhoppningsvis blir det ju bättre och bättre med tiden. Att han dessutom hunnit vara sjuk ett par gånger gör ju inte saken bättre.

Planerar vår påskmat, istället för påskbord blir det plockmat.