Saknad
Det kommer över mig nästan varje dag. Hur sjukt mycket jag saknar Raja. Hon kunde vara riktigt jobbig, men det är ju inte det man minns så här i efterhand. Jag minns hennes vilda glädje så fort någon knackade på dörren, hennes tokryck när hon fick bada första gången varje vår. Hur mjuk hennes päls var och hur kloka ögon hon hade. Jag minns när hon låg bredvid en nyfödd Wille och vaktade honom. Och det värsta av allt är att jag aldrig slipper bilden av henne på golvet där hos veterinären. Hur hon tittade på oss innan hon fick sprutan och hur hon sen la sig ner och bara väntade. Och att sen lämna vår vackra, underbara hund livlös på golvet. Om jag hade vetat hur jobbigt det en dag skulle bli när det var dags att ta ett beslut för hennes bästa, så hade jag nog aldrig velat ha husdjur.
Slutar man någonsin gråta? Jag börjar tvivla. Vi har inte ens klarat av att begrava henne ännu, det känns som att det kommer bli för svårt.
Fina älskade flickan våran, du finns för alltid i våra hjärtan och vi kommer alltid att minnas dig!