You haven't lived until you've found something worth dying for

Ja hörni, de senaste veckorna har varit allt annat än roliga. En pappa, farfar, svärfar och vän finns inte mer och det gör ont i oss allihop. Vi hade så många planer tillsammans och nu försöker vi alla ställa om oss. För Danne var det självklart en fruktansvärd förlust som inträffade alltför tidigt. Wille har det jobbigt och tar ut det på oss, och jag saknar min vän. För ett antal år sen hade jag väl aldrig kunnat tro att min svärfar skulle bli en av de personer som jag kunde anförtro nästan vad som helst. Det känns helt sjukt och overkligt att han aldrig mer kommer att banka på dörren och kliva in. Alvar ropar "farfar" ibland när det klampar på bron och det skär i hjärtat. På ett sätt är jag glad att han är så liten och inte riktigt förstår, men jag sörjer att han inte kommer minnas sin farfar när han blir större.

Fy vad jag är less att aldrig ha en krona över! När räkningarna är betalda, matpengarna insatta på Icakortet och bilen fulltankad så ligger det nån stackars övergiven hundralapp på kontot och skriker efter sina kompisar. Det är verkligen kännbart att Dannes lön gått ner nu när han slutat på lördagsstädet, och att jag bara jobbar 75%. All VAB ovanpå det gör ju inte saken bättre. Men samtidigt så är det ju ett val vi har gjort för barnens skull, även om jag bara jobbar 75% så har jag ju ändå gjort en full arbetsdag innan allt bussåkande är avklarat varje dag. När Wille var såhär liten så pluggade jag ju och han hade sällan långa dagar på dagis. För Alvar blir det längre, men vi försöker ändå hålla så korta dagar som möjligt för hans skull!

Saknar Raja så att det gör ont. Att aldrig mer få höra hennes eviga gnällande, aldrig mer få stryka hennes supermjuka päls... Det kändes så hemskt att lämna henne där på golvet på kliniken alldeles ensam! Men om några veckor kommer hon hem och då ska hon få vila i Brännis. Wille har lovat att han och Danne ska göra ett jättefint kors och så ska vi ha begravning. Wille frågar mycket om henne just nu, tur att man vet att sorgen lindras så småningom :-/

Jag har tre före detta vänner som jag saknar mycket och tänker på nästan varje dag. I två av fallen medger jag villigt att felet är delvis mitt, men till en av dem har jag sträckt ut en hand utan att få något tillbaka, så jag kan tycka att jag gjort mitt. Det tredje fallet är en annan femma. Där kan jag helt ärligt inte  se vart jag skulle ha felat. Denna vän ljög för sin omgivning och orsakade mig och många andra en hel del oro. Det första jag gjorde när det hela nystades upp var att höra av mig till henne och säga att jag var besviken och inte förstod varför hon gjort som hon gjort, men att jag fanns där för henne om hon behövde mig. Åren har rullat på med graviditet och småbarnstid och jag har inte hört ett ord ifrån henne. Möter henne ibland på bussen nu, och av någon anledning verkar hon arg på mig. Har svårt att förstå varför, ärligt talat? Hon har mycket att förklara för mig men hon har aldrig tagit det initiativet, så vart problemet ligger vet jag inte... Saknar alla dessa tre vänner mycket, men allra mest denna sista. Det är en av mina äldsta vänner och vi har alltid haft kul ihop. Visst skulle jag kunna ta första steget, men min åsikt är att hon borde visa någon vilja att förklara varför hon gjorde som hon gjorde. Sen är jag ju såklart inte så sugen på att ta kontakt och eventuellt bli avvisad, det är väl inget som lockar någon. Finns mycket jag undrar över och skulle vilja få en förklaring på...

Ibland blir man så himla less och trött när det känns som att allting ska vara emot en, även om det bara handlar om småsaker så tär det till slut.

vilken syndardag! Tre små rätter på Österns Pärla till middag och nu står en godispåse på byrån och ropar mitt namn... Vilken tur att jag numera känner att jag har hittat balansen när det gäller mitt ätande, allt tack vare lågkolhydratkosten! Nu för tiden gör min kost att jag kan kontrollera suget efter onyttigheter, och när jag väl syndar så är det medvetet och med njutning. Vad jag gör i morgon (och gjorde igår) väger upp eventuella synder idag!

Däremot så är det väl dags att bekänna färg vad gäller andra synder. Nikotinmonstret har tyvärr slagit klorna i mig igen :-(. Det känns inte alls bra, men det är sanningen. Jag känner dock att jag har en annan inställning till det hela än förr, och mentalt så jobbar jag mot ett rökstopp igen. Det blir till att göra likadant som förra gången: läsa Allen Carrs bok från pärm till pärm, verkligen reflektera över när, hur och varför jag röker och sen jobba utifrån det. Jag har slutat förr och kan göra det igen, det vet jag! Framförallt så vill jag ju inte att min träning ska bli lidande och att konditionen ska försämras igen när jag äntligen hade börjat komma någonvart.

angående folk som inte kan hålla sig till att sköta sina egna affärer och strunta i andras.

Varför framstår ens barndom i efterhand som något rosenrött, skimrande underbart härligt och vackert?
När man tänker tillbaka var allt så perfekt, man hade inget ansvar för någonting, ingen oro för framtiden...

Men ändå, när man sätter sig och tänker efter lite mer noggrant, så var det ju inte alls så!! De bekymmer man hade då framstår kanske idag som bagateller, men DÅ var det ju livsavgörande frågor.

Mobbing och grupptillhörighet... Mobbad för att man inte var som andra ansåg att man skulle vara, en evig kamp för att bli vän med rätt personer så att man skulle bli någon att räkna med, för att slippa bli mobbad... Att forma om sig själv, att klä sig rätt, att säga och göra rätt saker. Och ändå blev man kallad för det ena öknamnet efter det andra.

Barn är grymma. Grymma mot dem som sticker ut. Men egentligen så är det ju inte barnens fel. Barn är grymma för att de blir lärda av vuxna att genast slå ner på det som är avvikande. Glasögon, tandställning, ett födelsemärke på fel ställe, ett annorlunda sätt att skratta... listan kan göras oändlig. 

Tyvärr finns det ingen universallösning. Jag har då åtminstone ingen. Och det värsta är att jag vet att mitt barn en dag förmodligen kommer hamna i samma cirkus.

---

När vi växte upp lekte livet
vi var evighetens hopp
det var helt självklart att vår framtid skulle bli
oförbrukat fri

Somrar svepte fram
jorden värmde våra fötter där vi sprang
rågen gungade och gräset växte grönt
hela livet var så skönt

Frusna på en strand
flög vi drakar medans tiden flöt i land
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så blå...

[Ted Gärdestad - Himlen är oskyldigt blå]

Men visst har jag fina minnen från barndomen också!! Underbara somrar i sommarstugan.  Bad i det iskalla havet på skolavslutningsdagen. Timme efter timme då vi bara satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Övernattningar i Ninas lekstuga på läckande luftmadrasser så att vi låg på det hårda golvet på morgonen. Hela kvällar när vi satt och analyserade sångtexter och lyssnade på musik. Vinbärskrig med min lillebror. Pirr i magen när man träffade killen man var förälskad i.

Jag tror att det bästa min barndom gav mig var Nina. Hon är min själsfrände, och jag tror att om inte hon hade varit så hade jag aldrig velat se tillbaka på den tiden. Att få träffa en vän som förstår en så fullkomligt är inte alla förunnat.
Men tyvärr så träffas vi alldeles för sällan nu. Men även om det kan gå månader mellan de gånger vi träffas, så vet jag ändå att hon alltid finns där för mig. Och jag finns där för henne.