You haven't lived until you've found something worth dying for

Ja hörni, de senaste veckorna har varit allt annat än roliga. En pappa, farfar, svärfar och vän finns inte mer och det gör ont i oss allihop. Vi hade så många planer tillsammans och nu försöker vi alla ställa om oss. För Danne var det självklart en fruktansvärd förlust som inträffade alltför tidigt. Wille har det jobbigt och tar ut det på oss, och jag saknar min vän. För ett antal år sen hade jag väl aldrig kunnat tro att min svärfar skulle bli en av de personer som jag kunde anförtro nästan vad som helst. Det känns helt sjukt och overkligt att han aldrig mer kommer att banka på dörren och kliva in. Alvar ropar "farfar" ibland när det klampar på bron och det skär i hjärtat. På ett sätt är jag glad att han är så liten och inte riktigt förstår, men jag sörjer att han inte kommer minnas sin farfar när han blir större.