Att vara vuxen och sakna sin barndom
Varför framstår ens barndom i efterhand som något rosenrött, skimrande underbart härligt och vackert?
När man tänker tillbaka var allt så perfekt, man hade inget ansvar för någonting, ingen oro för framtiden...
Men ändå, när man sätter sig och tänker efter lite mer noggrant, så var det ju inte alls så!! De bekymmer man hade då framstår kanske idag som bagateller, men DÅ var det ju livsavgörande frågor.
Mobbing och grupptillhörighet... Mobbad för att man inte var som andra ansåg att man skulle vara, en evig kamp för att bli vän med rätt personer så att man skulle bli någon att räkna med, för att slippa bli mobbad... Att forma om sig själv, att klä sig rätt, att säga och göra rätt saker. Och ändå blev man kallad för det ena öknamnet efter det andra.
Barn är grymma. Grymma mot dem som sticker ut. Men egentligen så är det ju inte barnens fel. Barn är grymma för att de blir lärda av vuxna att genast slå ner på det som är avvikande. Glasögon, tandställning, ett födelsemärke på fel ställe, ett annorlunda sätt att skratta... listan kan göras oändlig.
Tyvärr finns det ingen universallösning. Jag har då åtminstone ingen. Och det värsta är att jag vet att mitt barn en dag förmodligen kommer hamna i samma cirkus.
När vi växte upp lekte livet
vi var evighetens hopp
det var helt självklart att vår framtid skulle bli
oförbrukat fri
Somrar svepte fram
jorden värmde våra fötter där vi sprang
rågen gungade och gräset växte grönt
hela livet var så skönt
Frusna på en strand
flög vi drakar medans tiden flöt i land
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så blå...
[Ted Gärdestad - Himlen är oskyldigt blå]
Men visst har jag fina minnen från barndomen också!! Underbara somrar i sommarstugan. Bad i det iskalla havet på skolavslutningsdagen. Timme efter timme då vi bara satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Övernattningar i Ninas lekstuga på läckande luftmadrasser så att vi låg på det hårda golvet på morgonen. Hela kvällar när vi satt och analyserade sångtexter och lyssnade på musik. Vinbärskrig med min lillebror. Pirr i magen när man träffade killen man var förälskad i.
Jag tror att det bästa min barndom gav mig var Nina. Hon är min själsfrände, och jag tror att om inte hon hade varit så hade jag aldrig velat se tillbaka på den tiden. Att få träffa en vän som förstår en så fullkomligt är inte alla förunnat.
Men tyvärr så träffas vi alldeles för sällan nu. Men även om det kan gå månader mellan de gånger vi träffas, så vet jag ändå att hon alltid finns där för mig. Och jag finns där för henne.
När man tänker tillbaka var allt så perfekt, man hade inget ansvar för någonting, ingen oro för framtiden...
Men ändå, när man sätter sig och tänker efter lite mer noggrant, så var det ju inte alls så!! De bekymmer man hade då framstår kanske idag som bagateller, men DÅ var det ju livsavgörande frågor.
Mobbing och grupptillhörighet... Mobbad för att man inte var som andra ansåg att man skulle vara, en evig kamp för att bli vän med rätt personer så att man skulle bli någon att räkna med, för att slippa bli mobbad... Att forma om sig själv, att klä sig rätt, att säga och göra rätt saker. Och ändå blev man kallad för det ena öknamnet efter det andra.
Barn är grymma. Grymma mot dem som sticker ut. Men egentligen så är det ju inte barnens fel. Barn är grymma för att de blir lärda av vuxna att genast slå ner på det som är avvikande. Glasögon, tandställning, ett födelsemärke på fel ställe, ett annorlunda sätt att skratta... listan kan göras oändlig.
Tyvärr finns det ingen universallösning. Jag har då åtminstone ingen. Och det värsta är att jag vet att mitt barn en dag förmodligen kommer hamna i samma cirkus.
När vi växte upp lekte livet
vi var evighetens hopp
det var helt självklart att vår framtid skulle bli
oförbrukat fri
Somrar svepte fram
jorden värmde våra fötter där vi sprang
rågen gungade och gräset växte grönt
hela livet var så skönt
Frusna på en strand
flög vi drakar medans tiden flöt i land
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så blå...
[Ted Gärdestad - Himlen är oskyldigt blå]
Men visst har jag fina minnen från barndomen också!! Underbara somrar i sommarstugan. Bad i det iskalla havet på skolavslutningsdagen. Timme efter timme då vi bara satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Övernattningar i Ninas lekstuga på läckande luftmadrasser så att vi låg på det hårda golvet på morgonen. Hela kvällar när vi satt och analyserade sångtexter och lyssnade på musik. Vinbärskrig med min lillebror. Pirr i magen när man träffade killen man var förälskad i.
Jag tror att det bästa min barndom gav mig var Nina. Hon är min själsfrände, och jag tror att om inte hon hade varit så hade jag aldrig velat se tillbaka på den tiden. Att få träffa en vän som förstår en så fullkomligt är inte alla förunnat.
Men tyvärr så träffas vi alldeles för sällan nu. Men även om det kan gå månader mellan de gånger vi träffas, så vet jag ändå att hon alltid finns där för mig. Och jag finns där för henne.
Kommentarer
Trackback