You haven't lived until you've found something worth dying for

Kom på att jag kanske skulle ta och skriva ner förlossningsberättelsen medan jag fortfarande kommer ihåg hur det gick till =)

Lördagen den 17:e november så var jag rätt så less. 16 dagar över tiden och ingen bebis i sikte! Tiggde och bad min mamma om att få blodpalt och renkött till middag och spelade på hur synd det var om mig, som tur var så hade hon en blodskvätt så att det räckte precis till oss =). Bakade chocolate chip cookies efter lunchen för att få tiden att gå till vi skulle åka till mamma och käka sagda palt. Började känna att det molade lite i magen och ryggen då och då, men det var glest och oregelbundet. Bestämde mig för att palten var viktigare än allt annat just då så jag sa inte ens något till Älskling om att nåt kanske var på gång =)

När vi kom hem efter middagen så hade värkarna blivit lite kraftigare och mer regelbundna, men fortfarande inte nåt att bråka om. Beslöt mig för att inte nämna nåt här hemma förrän Vilden hade gått och lagt sig, lättast för honom att inget veta ifall vi skulle åka in under natten! Ringde förlossningen vid halv nio-kvart i nio på kvällen, då hade jag ungefär 7-9 minuter mellan värkarna. Barnmorskan jag pratade med tyckte att vi skulle komma in, så jag ringde mamma som skulle vara med Vilden och hundarna.

Ungefär klockan 22 kom vi in på förlossningen. Alla hade ganska fullt upp så vi fick sitta i ett väntrum i kanske en halvtimme innan någon barnmorska hade tid med oss. Värkarna nötte på med ungefär samma frekvens, kanske lite tätare. BM tyckte att jag skulle ta ett bad, så sagt och gjort! Låg i badkaret och gonade mig till framåt midnatt och sen fick vi komma till ett förlossningsrum. Jag hade bestämt mig för att försöka klara mig med bara lustgas som smärtlindring så där låg jag och sög i mig när värkarna högg tag i mig. BM satte värkstimulerande dropp på mig ganska omgående, för att driva på det hela och för att förhindra att även denna bebis fick för sig att komma snett med huvudet.

Ungefär klockan 01.45 tog de hål på hinnorna, då var jag öppen ca 4-5 centimeter. Därefter gick det ganska så fort (jämfört med när Vilden kom till världen), runt 04.30 kom krystvärkarna och 04.52 den 18:e november kom han till världen, vår andra lillprins! 4.730 gram och 54 cm, och så glad jag är att jag inte visste om hans storlek innan! Visste ju att det inte var nån pyttebebis men fullt så stort hade jag inte räknat med...

På grund av att han var så stor så fick vi ligga kvar på BB i 72 timmar, för att kolla så att han inte skulle få blodsockerdippar och för att se så att amningen kom igång ordentligt. Fick stödmata med ersättning några gånger innan mjölken strömmat till, men nu funkar det bra och jag har mat så att det räcker (och tro mig, det går åt en del till denna grabb!)

Tyckte först att det var jättejobbigt att alla kommenterade hans storlek och tyckte inte om att jämföra honom med de andra pyttebebisarna (dvs normalstora) som man såg på BB, det kom någon tår när femtioelfte personen sagt "men herreGUD så stor!" På nåt sätt får man känslan av att man gjort nåt fel när man får en så stor bebis... vet faktiskt inte varför han blev sååå himla tung och lång, visserligen hade jag ju gått länge över tiden men ändå... Vilden var ju "bara" 52 cm lång och vägde 3.805 gram när han föddes dagen efter utsatt datum.

Nåja, ut kom han och kommentarerna har jag vant mig vid (och kanske blivit lite mindre känslig när hormonsvallningarna lugnat sig!) Och i jämförelse med Vildens förlossning, med väldigt utdragna krystvärkar, så måste jag säga att det då inte var värre den här gången trots storleksskillnaden och trots att jag klarade den här förlossningen utan smärtlindring, vilket jag är stolt över!